I solen är skolgården fylld av damm Allting är tomt, tyst, spegelblankt Jag glömmer att vi glömt allt om varann Alla har vi fastnat hos nån någonstans Som en ljudlös svartvit hallucination var marken sedd uppifrån bron vi kisade mot kameran och log
Så mycket som jag inte förstår, så mycket som jag vill åstadkomma men inget som förverkligas. Vad har hon gjort för att få sådana vågor pulserande genom hennes inre tankar? Hon cyklar ibland och ibland tar hon bussen som bara kostar en krona. Hon sitter på soffan ibland, med för många tankar. Hon sitter ner lite överallt ibland, alltid med för många tankar.. Hennes hjärta saknar det snövita landskapet som skapas, under den här tiden av året, i hennes egentliga hemstad.
Det är så mycket som borde vara på ett helt annat sätt, men vad kan man göra åt det? Nu sitter hon i ett stort land och kan inte röra sig. Hennes känslor svämmar nog över. Precis hela tiden.
Cosmos dagar börjar se likadana ut. Likadana fast i ett annat land.. Vilket för henne känns väldigt konstigt, att det kan vara som vanligt fast det är helt annorlunda.. Hon åker samma buss, eller cyklar samma väg varje dag. Hon äter på samma ställen som dagen innan, vid samma tider på dygnet. Hon pratar kärlek med en vän. Vilket får henne att tänka lite för djupt, lite för långt.
Hon har den koreanska poppen med sig. Och det känns som när det var lite nytt, när det fortfarande pirrade lite i magen varje gång hon hörde den där speciella låten. Fast egentligen är det inte så speciell eller pirrigt, hon inbillar sig nog bara. Hon går på gator med frisörsalonger, hon säger hej till frisörer, hon lyssnar på ljuden men finns egentligen inte. Inte här, inte alls.