Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö
Ja. Det här gör lite för ont. Lite för obehagligt långt långt in, längst in. Lite för mycket slitage på själen.
Inhale and exhale, inhale and exhale, inhale and exhale, inhale and exhale, inhale and exhale, inhale and exhale, inhale and exhale.
Allt förkortades med en hel dag. En vecka kvar i sin hemstad. Men det blir bra, det blir ett äventyr. Det gör ont. Jag ska sluta hålla mina fötter på marken, bara vara. Gul (Alpha Remixen) av Kallspel. Chris Martin. Det finns en trygghet i dessa melodier som kommer gör mina andetag stabila och min puls lite lugnare. Och nu syns golvet, jag kan stå på det. Det är ett rum, inte något annat. Det luktar rent.
Det bästa, det närmsta, det som alltid finns kvar. Så underbart magiskt fint band ens föräldrar är.
Och nu börjar allt på riktigt, nu rensar hon ur alla lådor och hörn för att packa ihop sitt tjugoåriga liv. Det som inte kan följa med läggs i banankartonger, men hennes framtida liv packas i en resväska för att resa runt halv jordklotet. För att lämna sin hemstad som hon så länge har bott i.
En sista natt har hon jobbat nu. Natten innan fick hon skjuts hem av en av sina älsklingar och kollega. Det var en fin himmel över Skellefteå. Nu finns inga nattjobb och det känns som en lite friare väg. Ett arbetspass har hon ändå kvar, men det är till för att öppna. Det är bara några dagar kvar tills avresan och det är så många som hon måste få ta farväl av, säga hejdå på riktigt till.