Hope was never a thing with feathers

En prinsessa åker iväg, reser bort ett tag. I några dagar bara, men borta lika väl. Hon har med sig sin fiol, för hon ska öva, hon ska på läger med ett antal andra barn. Alla ska spela ett instrument, gärna något blåsigt eller strängat.

Jag blundar, sedan tappar jag andan och klarar inte av att hitta den igen. I alla fall inte på några dagar och samtidigt slår hjärta sönder alla väggar och ögonen ser inget för de är vattenfyllda till bristningsgränsen. Och vad jag än gör så flyger tankarna ändå bara upp och ner, ut och in och hoppar ibland över varandra..

Sedan spelar alla barnen. Alla barnen som varit på läger tillsammans, de spelar tillsammans, en konsert för oss, vuxna föräldrar och ungdomliga syskon. De spelar så vackert, rörande tårar.

På kvällen träffas vi några fina och sitter på ett berg, gör upp en eld och grillar godis och dricker kall choklad, för värmen sitter fortfarande kvar i luften och elden gör inget kallare.

Det susar i säven. Så heter årets sommarteater i min hemstad. En dag hade min mamma köpt biljetter till hela familjen, så vi möttes och djuren talade till oss.

Som att ibland försvinna, att vara utanför kroppen men exakt medveten om vad som händer inuti, längst inne i själen. Som att inte veta medans man vet exakt, precis. Sedan blev det midsommarafton.

One day the sun will come out.

Lika soligt som i ett annat land. Varma vindar även vid själva älven. Små leenden.

Sedan flyger vi, bort härifrån. Som vanligt fladdrar hjärtats vingliga slag, som fjärilsvingar i nattluften. Dimmsnirklar runt hjärtklaffarnas öppningar, omsluter. Det blir aldrig riktigt mörkt på kvällarna längre. Det regnar ibland, sommarkvällsregn. Dans.