Dofter

Your blue suede shoes, you left them on mind last night It's alright I do, I take care of the love cause red rockets fly if you don't

Det är så mycket som finns mellan de små orden i varje mening man yttrar. Så mycket man kan missförstå. Ord i omlopp av tankar och situationer som bara måste vara. Men är alldeles för konstiga för att de ska finnas egentligen? Hon sitter hemma i soffan, hennes mage vill äta men hennes inre säger ifrån. Det går inte. Hon känner sig lite orkeslös, men hon mår bättre nu än hon gjort för några timmar sedan. Några timmar av cintronte.



Cosmo sitter fortfarnde i soffan. Musik, Chris Garneau, något hon hittat i Kina. Hon sitter tyst mittemot sin vän, som sitter tyst. De sitter tysta tillsammans, i varandras närvaro, och det är en skön tystnad. Inget på tvingat och obehagligt. Ren tystnad. Han sjunger att han älskar det sättet jag dansar på, vi kan lösa det här. Men hon undrar om det bara är tomma ord? Nej det är ett gott gammalt ord och nu är det väldigt mörkt. Det är kväll, nästan natt.

Om dagarna har hon ibland ont i magen, men för det mesta rinner det en tjock vätska i hennes blodomlopp, hon kallar det för inspiration. Den har kommit tillbaka, hon vill fånga ögonblick hela tiden, inte försumma något ögonblick. Klockan tjugoett:trettio och det hörs några smällar från smällare som kineserna så troget älskar att tända. Det är fortfarande 春节 och inte förrän den 17e kommer den att vara över. Då har kineserna fått fira in sitt nya år i hela femton dagar. Medan vi, som egentligen kommer från Sverige, inte alls förstår vad de håller på med.

I morgon, det luktar dans. Det känns som något är på väg, något i luften. Något nytt. I morgon vill hon vara frisk.