Och jag drog med dig i mitt fall och sen gled jag bara undan Så förlåt, förlåt för allt för min förbannade kluvna tunga Jag har ett foto någonstans där vi är drottningar och kungar nu ligger bilder överallt där gamla ansikten är unga
Mornar med solsken eller regn, eftermiddagar med Cardcaptor Sakura och läxor, kvällar med mys, mys, mys. En del konstiga nätter med antingen en kines bankades på dörren eller telefonsamtal vid 05:00 när man sedan ska upp vid 07:00.. Textmeddelanden om hur dagarna är, men egentligen vill man bara säga att, "jo, jag tar tillbaka dig", fast man vet hur sanningen ser ut. Som att veta fast man inte vet, som att prata fast man inte har någon röst.
Hon vill ju, men vet svaret. 1+1(är nästan alltid)=2, eller? Är det språket som gör att 1+1=-1? Hon vet inte längre, men hon skulle vilja. Bara lite. Snälla?
Hon vill resa bort, inte långt bort. Hon vill resa till 大理, eller 丽江, eller kanske helst 涑河. En liten tur, en liten liten stund i något som inte är ett uppbrott. Eller inte ett uppbrott men något som inte är på standby i alla fall. Fast Hon vill ju stanna kvar. Hon har ju hittat sin plats och hon pratar snart språket ordentligt. Hon trivs.
Hon har bestämt sig. Hon står upp för sig själv, blir aldrig minimerad. För det finns vissa som tappar bort sig och börjar imitera, men Hon vill inte leva så. Så Hon står upp för sig själv.
Boken heter Snart är jag borta, skriven utav Hanna jedvik.
Det jag älskade med boken var dom små håkan, broder daniel m.m. citaten! och hur en utav huvudpersonerna, (precis som jag gör)längtar efter göteborg, att få gå på fina indie klubbar och att hon drömmer sig långt bort.
Dock är boken lite för mycket ''tonårsliv'' för mig ibland. Men annars är den jätte fin!