Du snackar snyggt om teori och metod medan poeten samlar mod och skriver "yes, take a walk, take a valium pill" i ett sista sms Det liknar mest ett sos och allt jag vill ingen himmel räcker till Som i dramat utav Strindberg slingrar du dig in i min märg lockar likt någon ny von Essen



Svenska toner tar fram svenska tankar, för många tankar. Tankekaos. Det är höst. Höstligheter i tankerform och tankligheter i höstform. Mörkret ser ganska kompakt ut från mitt sovrumsfönster. Det är svarta linjer mot en vit bakgrund och någon annans toner i periferin. Inom Henne skapas rytmer av kreation, det kaos som var har ändrat skepnad, en skapelse utav det som redan funnits till hands sen innan. Färgflöden. Nätterna blir kortare, men mörkret fyller fler timmar av dygnet än solskenet gör. Glöm allt Hon tänkte på, Hon undrar om vi verkligen vill leva så här, Hon undrar om vi bara vill vara ok? Finns det något svar ens? Hon lägger märke till mönster Hon inte tänkt på tidigare. Att se hela Göteborg passera förbi spårvagnsfönstret sent en novembertisdagskväll. Svärtan som framhäver de ljusa mönstren av staden. Till tonerna av ett bortglömt eller kanske borttappat musikaliskt geni.
Asfalterade promenadvägar i storstäderna. Tunna tunna svarta linjer mot en vit bakgrund. Toner från tiden innan Hon var Hon, den Hon är idag. Tiden då Hon nästan formades till ingenting. Svarta hål. Hon kan känna ekot av smärtan i bröstbenet. Den där smärta Hon levde med dagligen, då. Fattningen, Hon tappar den för en kort sekund. Och sen blinkar det till. Och allting är som förut. Som sekunden innan i alla fall. Det finns så mycket att säga men så få ord. Orden räcker knappast till, någonsin. Hon försvinner in musikens nostalgi och återupplever känslor Hon nästan hade glömt. Hon glömer bort lite att andas.
Nattliga promenader och sms-vinkvällar. Fjärilsfladder och de där bra sinnesförvirringarna.
Man ser Stigbergstorget från Hennes köksfönster. Hemköp's neonskyltar som blinkar mot det svarta kontrasterande mörkret.
Asfalterade promenadvägar i storstäderna. Tunna tunna svarta linjer mot en vit bakgrund. Toner från tiden innan Hon var Hon, den Hon är idag. Tiden då Hon nästan formades till ingenting. Svarta hål. Hon kan känna ekot av smärtan i bröstbenet. Den där smärta Hon levde med dagligen, då. Fattningen, Hon tappar den för en kort sekund. Och sen blinkar det till. Och allting är som förut. Som sekunden innan i alla fall. Det finns så mycket att säga men så få ord. Orden räcker knappast till, någonsin. Hon försvinner in musikens nostalgi och återupplever känslor Hon nästan hade glömt. Hon glömer bort lite att andas.
Nattliga promenader och sms-vinkvällar. Fjärilsfladder och de där bra sinnesförvirringarna.
Man ser Stigbergstorget från Hennes köksfönster. Hemköp's neonskyltar som blinkar mot det svarta kontrasterande mörkret.


Hon glömmer bort att andas ibland, blir lite yr, kommer på att Hon tänkt på det Här och påminner sig om att andas igen.